måndag 19 december 2016

She´s back!

Idag cyklade jag Quest XS till jobbet. Sedan i Augusti har det varit Strada, först med F-Lite fram och Kojak bak, sedan med Marathon Plus på alla hjul. Jag har gnällt en del här på bloggen om hur det går långsammare (även om handtaget kompenserar för det genom MYCKET enklare låsning).

Någon jag inte pratat så mycket om är skillnaden i storlek mellan Strada och Quest XS. Det heter att Quest XS är för cyklister upp till 178 cm. Jag är 179. Det märks verkligen att jag ligger på gränsen till hur stor "motor" man får plats med i den lilla velon. Alla inställningar är på "max" för att jag ska få plats. Desstuom är vevarmarna 155 mm istället för 175 på Stradan.

Den tightare passformen är för det mesta possitiv, jag tycker verkligen man ska satsa på minsta möjliga velo när man väljer. MEN efter att ha cyklat Strada ett knappt halvår hade jag vant mig vid det tilltagna utrymmet och de möjligheter till att nå saker m.m. som jag saknar i Quest XS. Det hela kan summeras som ännu en faktor som talar för att Quest XS:en är snabb och med grym vägkänsla (när man sitter som fastkilad mellan axelkuddarna i kurvorna) och Stradan är mera av en rymlig cruiser som man klarar lite längre pass i. Då är Quest XS ändå fullfjädrad - till skillnad från en del andra velos på marknaden...

Jag vet att gräset alltid är grönare på andra sidan, men dagens återkomst till Quest XS fick mig att inte bara med ett stort leende på läpparna känna den ökade hastigheten, utan också börja fundera över hur det vore med en DF - som ska vara snäppet snabbare OCH med aningen mera utrymme än Quest XS (men mindre är Strada och Quest).

Jag tänkte återkomma senare i vinter med lite statistik på velo, däck och temperatur för att få lite grepp om hur mycket de olika faktorerna påverkar medelhastigheten på min pendlingssträcka. Men än sålänge är det statistiska underlager på Quest XS med Marathon-däck för litet ... ;)

söndag 18 december 2016

Quattrovelo

Min fru, dotter och jag var i början av december i Danmark och testkörde Quattrovelon de nyligen fått in på Velomobilcenter. Huvudskälen till att vi överväger en QV är det förväntat bättre väggreppet i uppförsbackar (två drivande hjul och tyngdpunkt längre bak) och möjligheten att ta med dottern i cykeln istället för i cykelvagn bakom Stradan.

När vi köpte Strada med cykelkrok och cykelvagn i somras var förväntan (ogrundad) att det skulle minska medelhastigheten med kanske 5 km/h. Verkligheten var närmare 10 km/h. Inte för att det är direkt livsavgörande, men det gjorde det ändå betydligt tråkigare att cykla tillsammans när den som inte hade vagn kunde sova sig genom resan, medan den med vagn fick slita.

Med en QV slipper man fallskärmen till luftmotstånd som vagnen utgör och dessutom blir förstås ekipagets vikt betydligt lägre. Då kanske man faktiskt kan använda velon för att ersätta bilresor till och från dagis i några år.

Därför åkte vi hela familjen från östra Småland, först med Hertz Freeride, sedan med tåg och sist med en svensk expat till Ganslöse utanför Köpenhamn där Velomobilcenter.dk ligger. Min fru hade inte cykelskorna med sig, utan det vara bara jag som provcyklade.

I stort känns QVn precis som min Strada innuti. Visst är visir, huva, utrymme på sidorna mm annorlunda, men likheterna är fler. Skillnaden på styret var dels att växelreglaget bara fanns på höger sida (10 kransar bak) i form av två spakar/knappar och inte ett vred. Dessutom fanns ett extra bromshandtag skivbromsarna bak på styret. Framtill växlade man med hälarna på den utmärkta Schlumpf-växeln.

Personligen skulle jag stå över bakbromsarna - det är mer än tillräcklig bromskraft i 90 mm bromstrummor fram, tycker jag. Schlumpf-växeln däremot skulle jag nog kosta på mig. Det funkade mycket smidigare än jag befarat och gav ett väldigt stort växelområde.

Samtidigt märks det att QVn inte är riktigt färdigutvecklad. Den jag testade var utrustad med huva och visir som används i kombination med foam-skyddet över sittbrunnen. Det gick bra att öppna visiret vid behov (om det går sakta och/eller sikten försämras), men att sedan stänga igen var inte så enkelt. André på Velomobilcenter.dk uppmärksammade mig på detta och sa att de funderar på olika förbättringar.

En annan sak som störde mig lite var att vi hade flyttat fram sätet för att ge så mycket plats åt barnets ben som möjligt. Det verkade fint, innan man fällde ned huvan. Eftersom det inte är justerbar hamnar man då väldigt långt fram och får utandningen väldigt nära visiret, som känns som man har MC-hjälm på sig. Hur det hade varit att sitta längre bak provade vi aldrig, men då är det säkert mycket bättre. Men då får förstås barnet mindre plats.

Just barnsitsen var för oss lite av huvudpoängen med hela resan. Vår dotter satte sig glatt första gången när Yoann (eller var det André) hade monterat barnstolen. Men när vi försökte justera och fixa råkade jag klämma henne lite med förarsätet och efter det var det svårare att få henne att prova. En sak blev iallafall uppenbar och det är att det behövs ett justerat förarsäte för att barnet ska sitta någorlunda bekvämt. Det ordinarie förarsätet har, precis som på Quest och Strada, hårda sarger på baksidan som sticker ut 5 cm bakåt på båda sidor om ryggen. Dessa sarger konkurrerar med utrymmet för barnets ben och det blir lätt trångt, vass och obekvämt. Velomobiel.nl har en ny design på förarsätet på gång, men den fanns inte att prova. Även barnsätet kan förbättras för att flytta lite av barnets belastning på benen till fötter och rumpa. Slutligen är det i den ordinarie huv-designen en vägg emellan förare och passagerare/bagageutrymme. Det försvårar kommunikation (verbal och fysisk) i onödan - men kan förstås åtgärdas med enkla verktyg. Jag tror inte att det skulle påverka hållfastheten i den huva som fungerar som en hjälm ifall man skulle, den ökade stabiliteten till trots, mot förmodan, lyckas välta.

Själva provturen var tuff, då Yoann förväntade sig en vältränad velonaut och jag hade en rejäl förkylning i kroppen. Hade det varit arbetsdag hade jag INTE cyklat, så mycket kan jag säga. Men likväl höll vi betydligt högre hastigheter än jag hade klarat i Stradan. Så uppskattningen att den ligger mellan Quest och Strada i snabbhet känns rimlig.

I kraftiga svängar kändes det tydligt hur ena bakhjulet tappade fästet och hur man kunde trampa lite "fritt" innan kraften koncentrerades till det hjul som hade bra markkontakt. Men i min vanliga cykling är det ytterst sällan som jag har så kraftiga svängar och samtidigt har en annan velonaut som cyklar på framför som jag inte vill tappa ...

Det sägs att bakänden ska kännas som den svajar lite, som en hund som viftar på svansen, när man kör över ojämnheter som inte är helt vinkelräta med färdriktningen. Eller om bara ena bakhjulet kör på något. Det stämmer säkert och jag tyckte mig känna det, men bara svagt. Det är verkligen inget som man stör sig på, tycker jag.

Den förbättrade väghållningen finns väldigt bra möjligheter att testa på Velomobilcenter.dk:s vanliga testslinga. Men då gäller det att man vågar. För mig finns liksom maxhastigheten i kurvor inprogrammerad i ryggraden (Quest XS) och det kräver lite träning för att våga utmana de gränserna. Men visst är väghållningen betydligt bättre i QVn, det är det inget snack om.

Så, det får räcka för denna gång. Har du frågor så ställ dem och jag kan försöka svara.

Kommer vi köpa en då - tja, det är frågan. Det gäller ju att dottern gillar att åka i den. Dessutom har vi ju redan två velos i familjen. Men visst är det lockande!




tisdag 13 december 2016

Vinterpendling

video
Idag cyklade jag till jobbet för första gången på flera veckor. På grund av tjänsteresor och sedan en rejäl förkylning har det helt enkelt inte blivit av. Men idag var det dags igen. Efter att ha lussat med frun och dottern för farmor och farfar bar det av på snöiga vägar med kvicksilvret strax under nollan.

Själva vinterväglaget var inga större problem, även om jag märkte hur en del andra trafikanter körde extra försiktigt. Jag hade bytt däck bak från Hakkapelitta MTB-dubb-däck till Marathon Plus, vilket jag tror drog ned rullmotståndet något jämfört med mardrömsturen senast. På det hela taget var det en härlig upplevelse att cykla fram i vinterlandskapet i soluppgången, även om det förstås tog en kvart extra mot högform, tre Kojak-däck och sommartemperaturer.