måndag 25 november 2013

Puh, vad långsam jag är

Jag läste idag om hur 4 velomobiler ställde upp i Vikingaloppet i Uppsala i September. Det ska visst vara en väldigt platt bana och loppet är 11 mil långt. De tre velonauterna snittade 40, 43, 45 resp. 58(!). Det känns som jag själv skulle klarat att placera mig mellan trean och fyran i det startfältet, men till ettan är det lååångt kvar. Det är inte utan att man funderar över hur mycket snabbare en Milan SL är jämfört med en Quest XS Carbon. Enligt båda tillverkarna är dock skillnaden inte så värst stor. Milan SL är lite snabbare, till priset av lite lägre komfort.

I vilket fall är det verkligen hatten av för Anders Sandkvist i sin Milan SL

söndag 17 november 2013

Elassist eller inte elassist

Det är frågan. När jag valde att inte ha någon elmotor installerad berodde det faktiskt mest på att det var tveksamt om det skulle få plats eftersom jag är på gränsen till för stor för en Quest XS. Men efter några timmars erfarenhet (faktiskt över 250 mil nu - dvs över 60 timmar) tror jag att det var rätt beslut för mig. Om cykeln ska vara laglig (vilket är ett stort OM) får ju elassisten bara rycka in under 25 km/h. Eftersom man sällan är under 25 km/h innebär det mest en barlast som man inte får något för.

Om man istället skulle skita i lagen är det en helt annan sak. För den intresserade rekommenderas en blogpost på resilience.org

Tidigare i veckan gick kanske årets sista tur till Vimmerby, det börjar bli för mörkt och blött ute. I kombination med "rusningstrafik" blir det inte trafiksäkert - för mig i 28 kg Queast alltså, för de 50 ggr så tunga bilarna är det inget problem. Dessutom blir det snart halt också.

Idag fick jag prova på en mera normallång tur, 20 km till Biodlarföreningens årsmöte, handla mat och 20 km hem. När man cyklar så kort skulle man nog kunna klara sig utan att duscha faktiskt, iaf nu när det är såpass svalt ute.

söndag 10 november 2013

Dålig återhämtning

Som jag skrev om förra veckan blåste det upp till storm i södra Sverige. Cyklingen påverkades inte då, eftersom Quest:en var förvånansvärt vind-o-känslig och förstås eftersom jag unvek de värsta vindarna. MEN ett resultat av stormen var en hel del nedblåst skog hemma på gården. Därför har all tid jag inte varit på jobbet gått till att röja upp med motorsågen.

När jag cyklade till jobbet i fredags visade det sig att skogsarbete är utomordentligt dålig återhämtning om man vill prestera i sin Quest. Trots hela tre dagar mellan första och andra passet om 18 mil vardera lyckades jag inte återhämta mig. Det kändes tydligt, redan efter några kilometer att jag inte hade samma tryck i benen som jag brukar. Mycket riktigt blev snitthastigheten ynka 37 på vägen dit och 38 hem. De sista 20 km gick jag t.o.m. in i väggen och har nog aldrig cyklat den sträckan så sakta.

måndag 4 november 2013

Quest:ens första påtagliga svaghet

Idag cyklade jag hem från jobbet i mörkt sexgradigt novemberregn. Aero-huvan klarade regnet och och kylan bra, men värre var det med sikten. Eftersom det inte finns några vindrutetorkare på visiret och man inte gärna kör med visiret upp i över 30 km/h (och särskilt inte med passerande och mötande trafik) har man regndroppar mitt i sikten hela tiden. Det är inget problem när det är ljust ute och heller inte när man är själv på vägen. MEN när man har mötande trafik hela tiden är det värre. I Quest:en sitter man ju så lågt, så bilarnas halvljus missar inte visiret och regndropparna gör att ljuset bryts och man ser väldigt dåligt. I framtiden ska jag nog tänka en gång extra om det ser ut att bli långfärd i mörker, regn och rusningstrafik. Två av dem går bra, men inte alla tre.

Tidmässigt blev det 2:17 dit och 2:11 hem, vilket ger 38 resp 40 i snitt. Det känns lite som jag har hamnat på en platå i utvecklingen nu. Det enda som gäller för att komma förbi den är ju att variera träningen och t.ex. lägga in lite intervaller. Men det är jag inte så sugen på just nu efter att ha kört drygt 17 mil idag ...