Triathlet vs Liggist

För någon vecka sedan kom en journalist för en lokaltidning och intervjuade mig om cykeln. Eftersom jag gärna ser fler velomobilister i min del av landet ställde jag förstås upp, inklusive fotografering. Dock ville redaktören se mera actionfyllda bilder, så fotografen kom tillbaka några dagar senare och tog mera bilder.

Vilket i detta fall var riktigt kul! Emellan de två besöker träffade jag nämligen på en Ironman-aspirant som vägrade tro att Velomobilen var så överlägsen hans tempo-cykel, som jag hävdade. Efter en liten diskussion bestämde vi för att göra upp på landsvägen. Den första sträckan på vägen hem för mig är måttligt kuperad 70-väg mellan Oskarshamn och Påskallavik. Den överenskomna sträckan var mellan en rondell och en korsning med stopp-plikt, drygt 8 km.

Självklart slog jag två flugor på smällen och bokade in fotografen samtidigt som vårt "race". Därmed fick vi det hela på bild, av ett proffs.

Dock var utmaningen från tempo-cyklisten, som ni andra velomobilister kunde gissa, inte särskilt tuff. Eftersom det bara krävs ungefär halva effekten för att driva fram min Quest i samma hastighet som hans tempo-cykel kunde jag leka med motståndaren. Jag undvek dock att använda bromsljus, för att inte spä på förnedringen ytterligare.

Kul var det iallafall och IM-aspiranten var trevlig och glad, nederlaget till trots.

På bilderna ser det ut att vara en jämn match, men det var ju bara för kamerans skull. Det hade inte blivit särskilt roliga bilder om jag trampat på för att sedan vänta flera minuter vid målgången.

Ett stort tack till fotografen, Albert Chalmers!

Nytt jobb, mera cykling

Förra veckan började jag jobba igen efter en härligt långt föräldraledighet. Numera har jag 35,6 km till kontoret, MEN så lätt kommer man som cyklist inte undan. Den sista milen är nämligen tungt trafikerad 2+1-väg. Istället finns några alternativa omvägar att välja på. Det kortaste är 42 km. Asfalten kunde varit bättre, men det är ingen trafik.

Idag gjorde jag min snabbaste tid hittills, 59:39. En sådan här gryning ger extra kraft. Men då ska man veta att det är några meter negativ fallhöjd till jobbet. 30 meter säger google maps. Hem tar det alltså lite längre tid. Tröttare ben gör också sitt till. 67 minuter blev tiden via Påskallavik.

Bra vecka

Äntligen har det blivit lite användning av Quest:en igen. Den här veckan har det blivit två golftävlingar och ett föreningsmöte - totalt drygt 15 mil.

Men det stora nya var att cykeln för första gången fick stå utomhus, själv, obevakad, på allmän plats. Det var vid den andra golftävlingen som jag fick skjuts några mil av en kompis och därför fick parkera Questen på en samåkningsparkering vid en busshållplats. Lite nervös var jag allt, men ett rejält kedjelås i bakhjulet och runt en lyktstolpe tryggade en del.

När jag kom tillbaka till cykeln stod det ett par och väntade för att få ta en närmare titt. Massor av positiva ord och uppmuntrande kommentarer, som vanligt. På vägen hem mötte jag ett gäng med sport-hoj-åkare (MC) som alla gav tummen upp. Trevligt.

Barn i velomobil

När jag köpte vår QuestXS i Danmark sa försäljaren, André, att han cyklat med sin lilla dotter på magen i en sjal, i sin Quest. Jag tyckte det lät som det borde funka, men det tog drygt 10 månader innan vår dotter fick sin första provtur.

En väntad svårighet var att det var trångt att ta sig i och ur. Det går, men man får vara försiktig för att inte klämma barnet. Nästa svårighet var att man lätt får barnets huvud mitt i sikten framåt. Med vår Ergobaby-sele var det enkelt att lösa genom att knäppa "huvudduken" som hindrar barnet från att resa huvudet upp så mycket, istället ligger hen tryggt mot förälderns bröst. I filmen kör vi dock utan vare sig huvudduk eller aerohuv.

Min fru var lite skeptisk och trodde vi skulle få socialen efter oss om folk såg oss med barnet i cykeln. Det kan stämma, men visst måste det väl ändå vara betydligt säkrare att cykla med barnet så här jämfört med i stol på pakethållaren? Nåja, vi får se om det blir något lite mera skarpt test snart.

Positivt om Quattrovelo

Utsikten över träningsområdet på Oskarshamns GK.

Som många andra följer jag Velomobiels blogg om utvecklingen av en fyrhjulig velomobil. Fördelarna är många och den enda verkliga nackdelen är ett möjligt högre luftmotstånd. Just för mig är dock en viktig sak med cykeln att det går att packa golfklubborna i den. I en Quest XS går det utmärkt och golfbanan är den destination som cykeln rullar mest till. Men hur är det då med Quattrovelon? På en direkt fråga var beskedet positivt, så kanske ovanstående bild kan tas från sittbrunnen på en sådan skönhet i framtiden.

Igår gick turen till banan och tillbaka på 81 min och vinsten i närspelsövningen visade att det går utmärkt att cykla och spela - utan att det påverkar prestationen på banan negativt.

En dotter senare

Igår blev det årspremiär för Questen. Jag är pappaledig nu och det märks verkligen på antalet kilometer Velomobilen får rulla. Det var hela 10 månader sedan senaste inlägget och efter dess blev det ytterligare ca 75 mil varav en tredjedel till golfbanan och två tredjedelar jobbpendling, grovt.

Golfpremiär blev alltså lika med Questpremiär. De 50 km avverkades på 83 min inklusive matinköp på vägen hem. Det kändes tungt och långsamt, men det gick ändå rimligt fort dit (jag hann duscha innan bokad starttid, puh!).

Förra året hade mössen gnagt lite på hörlurarna och det var en massa spillning i sittbrunnen. Igår var det dock bara att pumpa däcken, koppla i batteriet och köra. Så underhållsfri är inte vår fossilbil, det vill jag lova.

Ännu en golftävling

Igår gick DM (Småland) på hemmaklubben, vilket var ett utmärkt tillfälle att ta cykeln till tävling igen. Trots att 36 hål i sommarvärme väntade öppnade jag dagen med ett personbästa på 36 min till banan (snitt ca 41,5km/h). Hem gick det förstås lite långsammare och totaltiden blev 75 minuter över 50 km.

Som vanligt var många nyfikna och undrade vad det var för något som stod på parkeringsplatsen närmast första tee (där ALLA går förbi). Idel positiva reaktioner.

Själva golfandet gick sådär. Bitvis strålande, stundom uselt. Jag fick nöja mig med en andraplats individuellt, men vann förstås med laget. Dagens höjdpunkt var en HIO på fyran - med samma klubba som min enda tidigare HIO, och på samma hål!