Men knappast för fortkörning. Det var på vägen hem från jobbet som jag ungefärhalvvägs, efter dryga 4 mil först blev omkörd i hög hastighet på 1-delen av en 2-1-väg. Strax därefter stod en civil polisbil och blinkade och en polis stod vid sidan av vägen och vinkade in mig. Till saken hör att det var storm med kraftigt snöblandat regn och knappast idealiska förhållanden.
Som väntat var polisen mest nyfiken och ställde många frågor om Questen. Sedan kom den oundvikliga frågan om att köra på 2-1-vägen, men han förstod att det är en omväg att köra den andra vägen och lät mig cykla vidare.
Men snöstormen gjorde hemfärden tuff. Återigen blev jag påminnd av Questens största svaghet - sikt vid dåligt väder. Vägbanan var såpass varm att det mesta av snön smälte direkt, men inte på visiret och heller inte det som hamnade på lyset.
Hur som helst gick ditfärden i låga 37 km/h och hem blev det bottenrekord - 31,5 km/h! Hur mycket som går att skylla på det usla vädret är svårt att säga, men första 2 milen snittade jag iaf 38, men sedan började snöandet på allvar ... En punktering under de förhållandena hade inte varit roligt. Tveksamt om jag hade klarat av det faktiskt.
tisdag 25 mars 2014
onsdag 19 mars 2014
Nytt årsbästa
En något kortare jobbpendling till en konferens igår (152 istället för 174 km) resulterade i nytt årsbästa i medelhastighet. Trots regn på hemvägen, som visst inte gör så mycket för hastigheten vad det verkar, blev det ett snitt på 39,7 km/h över de dryga femton milen. Att köra hela sträckan i ett svep hade förstås varit jobbigare, men eftersom lejonparten av min användning av Questen är i pendling och för att jämna ut eventuella vindeffekter räknar jag t.o.r.
Som vi ser i sammanställningen skedde en viss förbättring under hösten. Statistiken störs lite av att jag slarvade med däcktrycket och körde hela hösten utan att fylla på luft. Det gjorde förstås att hastighetsförbättingen motverkades av ökande rullmotstånd.
Nu ser vi åter en stigande form och iår hoppas jag kunna passera drömgränsen 40 km/h i snitt. Hur mycket högre än så jag kommer är svårt att veta. Men hoppas på 42-43 kan man ju alltid. En annan drömgräns är nämligen att komma under 2 h enkel resa. Det för att lyckas med det krävs 43,5 km/h i snitt. Dit känns det iofs långt, särskilt i de tyngsta uppförsbackarna där cykeldatorn fortfarande visar ynka 20 km/h ...
Som vi ser i sammanställningen skedde en viss förbättring under hösten. Statistiken störs lite av att jag slarvade med däcktrycket och körde hela hösten utan att fylla på luft. Det gjorde förstås att hastighetsförbättingen motverkades av ökande rullmotstånd.
Nu ser vi åter en stigande form och iår hoppas jag kunna passera drömgränsen 40 km/h i snitt. Hur mycket högre än så jag kommer är svårt att veta. Men hoppas på 42-43 kan man ju alltid. En annan drömgräns är nämligen att komma under 2 h enkel resa. Det för att lyckas med det krävs 43,5 km/h i snitt. Dit känns det iofs långt, särskilt i de tyngsta uppförsbackarna där cykeldatorn fortfarande visar ynka 20 km/h ...
måndag 17 mars 2014
Ytterligare en bit kvar till fjolårsformen
Så har det blivit två jobbpendlingar hittills i mars. Medelhastigheterna på 36,9 resp 38,7 km/h över de 174 kilometrarna visar en god trend, men det är ändå en liten bit kvar till toppformen i slutet av förra säsongen. Imorgon blir det en något förkortad pendling, endast 16 mil. Jag återkommer nästa gång med en trendkurva över hastigheten. Tills dess rekommenderar jag detta bidrag till Göteborgs filmfestival i vintras:
00-Tal Barn: https://vimeo.com/88434687
Lösenord: hfsjcnw628s
Inga velomobiler där inte. Men det kan man förstå med tanke på skicket på vägarna. Det är nog som Velomobile.dk-killen sa - utan bilen ingen velomobil. Även om det vore teoretiskt möjligt att hålla en tredjedel av vägytan i skick för velo-trafik kommer det knappast att göras.
Därför gäller det att hålla igång med cyklandet medan vägarna är schyssta!
00-Tal Barn: https://vimeo.com/88434687
Lösenord: hfsjcnw628s
Inga velomobiler där inte. Men det kan man förstå med tanke på skicket på vägarna. Det är nog som Velomobile.dk-killen sa - utan bilen ingen velomobil. Även om det vore teoretiskt möjligt att hålla en tredjedel av vägytan i skick för velo-trafik kommer det knappast att göras.
Därför gäller det att hålla igång med cyklandet medan vägarna är schyssta!
tisdag 25 februari 2014
Första vårdagen (?)
I måndags var det den varmaste dagen iår, än sålänge. Det firades med en tur till golfbanan. Så i men golfbagen, skor, kläder och lite bullar och sedan bar det av. På vägen till banan var det medvind och benen var pigga. Det gjorde att jag den sista tredjedelen av vägen (när vägen är relativt platt och rak) kunde ligga och "cruise:a" runt 55 km/h under lång tid. Det kändes mycket bra och de bilister som kom ikapp undrade nog vad det var för motor under den långa "huven".
På vägen hem var benen inte lika pigga och dessutom hade jag inte bråttom som på vägen dit. Därmed blev snittet betydligt lägre och totalt rullade jag in på måttliga 37 km/h t.o.r. Det känns dock riktigt bra att jag kunnat bevisa för mig själv att Quest:en är ett utmärkt fordon för att ta sig till och från golfbanan (med utrustning). Jag ser fram emot sommaren när många golfare kommer att gå förbi cykelparkeringen närmast klubbhuset och undra vad det är för röd skönhet som står där!
På vägen hem var benen inte lika pigga och dessutom hade jag inte bråttom som på vägen dit. Därmed blev snittet betydligt lägre och totalt rullade jag in på måttliga 37 km/h t.o.r. Det känns dock riktigt bra att jag kunnat bevisa för mig själv att Quest:en är ett utmärkt fordon för att ta sig till och från golfbanan (med utrustning). Jag ser fram emot sommaren när många golfare kommer att gå förbi cykelparkeringen närmast klubbhuset och undra vad det är för röd skönhet som står där!
söndag 9 februari 2014
Första punkteringen
I går cyklade jag 40 km till en kurs i idylliska Bråbo. På vägen dit gick det smärtfritt och utan problem. Lite långsamt pga kringlig och backig väg (med inslag av snömådd och grus på asfalten). Men ändå bra.
På vägen hem idag gick det sämre. Redan efter några meter insåg jag att något inte stod rätt till och körde åt sidan för att kontrollera däcken (som jag förstås borde kollat innan jag startade). Mycket riktigt var vänster framdäck platt. Jag tog fram skyddet, välte över cykeln på sidan, lossade däcket, bytte slang och skulle börja pumpa. Jag längtade ju hem till min fru och hund som varit ensamma hela helgen. Men icke. Pumpen som jag fick med från "fabrik" hade inget munstycke som funkade med mina racerventiler (också från "fabrik")! Irriterad på mig själv för att jag aldrig testat utrustningen på hemmaplan, utan bara räknat med att det skulle funka, började jag se mig om efter hjälp. Som tur var kände jag ju, efter kursen, människor från bygden som kunde hjälpa mig (tack Monika och Roger!). Det gjorde mer än vad man kan begära av någon (tack också Allan och alla andra som försökte hjälpa till). Men ingen kunde frambringa ett munstycke eller en pump som passade. Själv har jag ju massor av möjligheter, men alla var hemma 40 km bort.
Till sist fick jag svälja stoltheten och ringa en vän. I det här fallet min far (tack pappa!). Lärdomarna är flera. För det första är det stor punkteringsrisk på grusad asfalt (just i Bråbo "brukar" jag faktiskt få punktering, senast på racern), för det andra att byta ut den värdelösa pumpen och ha komplett utrustning och för det tredje att Quest:en går utmärkt att lasta på flaket på en, på landet väldigt vanlig, Mitsubishi L200!
På vägen hem idag gick det sämre. Redan efter några meter insåg jag att något inte stod rätt till och körde åt sidan för att kontrollera däcken (som jag förstås borde kollat innan jag startade). Mycket riktigt var vänster framdäck platt. Jag tog fram skyddet, välte över cykeln på sidan, lossade däcket, bytte slang och skulle börja pumpa. Jag längtade ju hem till min fru och hund som varit ensamma hela helgen. Men icke. Pumpen som jag fick med från "fabrik" hade inget munstycke som funkade med mina racerventiler (också från "fabrik")! Irriterad på mig själv för att jag aldrig testat utrustningen på hemmaplan, utan bara räknat med att det skulle funka, började jag se mig om efter hjälp. Som tur var kände jag ju, efter kursen, människor från bygden som kunde hjälpa mig (tack Monika och Roger!). Det gjorde mer än vad man kan begära av någon (tack också Allan och alla andra som försökte hjälpa till). Men ingen kunde frambringa ett munstycke eller en pump som passade. Själv har jag ju massor av möjligheter, men alla var hemma 40 km bort.
Till sist fick jag svälja stoltheten och ringa en vän. I det här fallet min far (tack pappa!). Lärdomarna är flera. För det första är det stor punkteringsrisk på grusad asfalt (just i Bråbo "brukar" jag faktiskt få punktering, senast på racern), för det andra att byta ut den värdelösa pumpen och ha komplett utrustning och för det tredje att Quest:en går utmärkt att lasta på flaket på en, på landet väldigt vanlig, Mitsubishi L200!
torsdag 23 januari 2014
Kall premiär
I tisdags gick första turen till Vimmerby för säsongen. Prognosen sa -3 till -6 och "garanterat" uppehåll. Eftersom det skulle vara torrt tog jag beslutet att cykla, fast med skoskydd denna gång (i höstas cyklade jag i minus 2-6 utan skoskydd).
På ditvägen gick det långsammare än väntat och mot slutet var det lite kämpigt. 20 minuter långsammare än planerat kom jag ändå fram. Kall om fötterna och trött, i övrigt ok. Men hastigheten blev som sagt låg, ynka 35 km/h i snitt.
Hemresan blev, som under dagen befarat, tung. Jag hann inte återhämta mig ordentligt under dagen, trots sen avfärd. Med trötta ben lyckades jag inte generera så många watt som jag är van vid, vilket förstås resulterade i en låg hastighet. Men än värre betydligt mindre spillvärme i "kupén". Eftersom vi har en ungefärlig verkningsgrad vid kroppsarbete på 20% ger varje minskad watt i pedalerna 4 ggr så många mindre watt uppvärmning av kupén. Det kändes vill jag lova.
Som tur är bor gudföräldrarna drygt 2 mil hemifrån. Det är skönt att ha människor utan som helst obehag kan knacka på hos när man behöver hjälp (termometern visade minus 9). Gudmor bjöd på våfflor och julmust och snart flöt blodet i fötterna igen. De sista milen gick aningen fortare än de första på hemresan, men snittet blev ändå personsämsta med 32 km/h. En km/h kan härledas till den lägre temperaturen och den därmed tätare luften, men bara en.
Lärdomen är att kondition är en färskvara. Det var två månader sen senaste långturen och det märktes verkligen. Dessutom fick jag lite extra respekt för låga temperaturer. En punktering halvvägs hem hade jag haft svårt att klara av, den saken är säker. Vidare var inte skoskydden lika mycket hjälp som jag hoppats, kanske är det för att "fartvinden" kommer rakt underifrån - direkt på trampan där man saknar skydd.
På ditvägen gick det långsammare än väntat och mot slutet var det lite kämpigt. 20 minuter långsammare än planerat kom jag ändå fram. Kall om fötterna och trött, i övrigt ok. Men hastigheten blev som sagt låg, ynka 35 km/h i snitt.
Hemresan blev, som under dagen befarat, tung. Jag hann inte återhämta mig ordentligt under dagen, trots sen avfärd. Med trötta ben lyckades jag inte generera så många watt som jag är van vid, vilket förstås resulterade i en låg hastighet. Men än värre betydligt mindre spillvärme i "kupén". Eftersom vi har en ungefärlig verkningsgrad vid kroppsarbete på 20% ger varje minskad watt i pedalerna 4 ggr så många mindre watt uppvärmning av kupén. Det kändes vill jag lova.
Som tur är bor gudföräldrarna drygt 2 mil hemifrån. Det är skönt att ha människor utan som helst obehag kan knacka på hos när man behöver hjälp (termometern visade minus 9). Gudmor bjöd på våfflor och julmust och snart flöt blodet i fötterna igen. De sista milen gick aningen fortare än de första på hemresan, men snittet blev ändå personsämsta med 32 km/h. En km/h kan härledas till den lägre temperaturen och den därmed tätare luften, men bara en.
Lärdomen är att kondition är en färskvara. Det var två månader sen senaste långturen och det märktes verkligen. Dessutom fick jag lite extra respekt för låga temperaturer. En punktering halvvägs hem hade jag haft svårt att klara av, den saken är säker. Vidare var inte skoskydden lika mycket hjälp som jag hoppats, kanske är det för att "fartvinden" kommer rakt underifrån - direkt på trampan där man saknar skydd.
lördag 11 januari 2014
Årets första turer
På grund av det extremt milda vädret har årets premiärturer redan blivit av. I veckan har jag mött upp en vän på golfbanan för att spela lite Speedgolf (dvs som skidskytte, fast på golfbanan). Därmed blev det två turer á 2*25 km. Alltså redan 10 mil.
En aha-upplevelse var dock hur mycket tyngre det är att cykla efter lite annan ansträngning. Speedgolfrundorna innebär 6-7 km löpning på just nu väldigt blöta gräsmattor. Cyklingen hem sedan var tunga, båda gångerna. Jag har inte cyklat så sakta sedan hemkörningen från Danmark. Väggen var inte långt borta, om man säger så.
I mars-april blir det förhoppningsvis varmt och ljust nog för att köra till jobbet igen. Dessutom är det även då dags för sexmånaders service på Questen, dvs 70 mil t.o.r. Danmark. Tills dess är det bra om man får inte lite pass när tillfälle ges.
En aha-upplevelse var dock hur mycket tyngre det är att cykla efter lite annan ansträngning. Speedgolfrundorna innebär 6-7 km löpning på just nu väldigt blöta gräsmattor. Cyklingen hem sedan var tunga, båda gångerna. Jag har inte cyklat så sakta sedan hemkörningen från Danmark. Väggen var inte långt borta, om man säger så.
I mars-april blir det förhoppningsvis varmt och ljust nog för att köra till jobbet igen. Dessutom är det även då dags för sexmånaders service på Questen, dvs 70 mil t.o.r. Danmark. Tills dess är det bra om man får inte lite pass när tillfälle ges.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)