Testpilot från Fliseryd

Det händer inte allt för sällan att någon som kör om gör det väldigt sakta. Många är nyfikna på Questen och undrar om det verkligen får plats en människa i den lilla röda torpeden.

Igår körde en Volvo förbi mig sakta och efter någon kilometer stod den på en parkeringsficka med föraren vinkandes vid vägkanten. Rolf, som han hette, var mycket trevlig och turligt nog av ungefär samma kroppsliga dimensioner som jag själv. Jag berättade lite kort om cykeln och frågade sedan om han ville testa. Det ville han och vi bytte helt sonika fordon i några hundra meter till nästa ficka. Tyvärr var det svagt uppför (jag kör ca 35 km/h uppför och 55 km/h nedför på den sträckan), så Questen fick inte visa sig från sin bästa sida. Men lika glad för det var Rolf!

Jag fick även ta bilder på honom cyklandes. De finns säkert ute på webben nu - om jag tolkade hans glädje rätt.

What a difference a Quest makes

Denna vecka har jag cyklat fyra av fem dagar, vilket är rekord för nya jobbet. 4*8=32 mil är dock fortfarande mindre än de 2*17=34 mil som det blev till förra jobbet.

Men det jag tänkte skriva om idag är skillnaden i känslan att komma till jobbet i onsdags och torsdags. På onsdagen tog jag e-golfen till jobbet och kände mig trött och nedstämd när jag gick in genom porten till jobbet. Inget konstigt i sig, det är få som skuttar in med hoppsa-steg på när det kommer till jobbet på morgonen. Men dagen efter, när jag cyklat i 60 minuter innan, var svettig och hög på endorfiner, och kände mig duktig var känslan helt annan. Nu var det istället skönt att vara framme, jag såg fram emot att ta en frukt i fruktkorgen och öppnade porten med ett leende.

Kanske är det faktiskt den största fördelen med att cykla till jobbet - det ökade välbefinnandet. Då talar jag inte om att man håller vikten, få bra kondition och blir mindre beroende av hög inkomst. Nej, just det hormonella rus och väl syresatta hjärna man får av ett motionspass på vägen till sin stillasittande arbetsdag. Samma sak på vägen hem - man kommer in genom dörren med ett leende på läpparna. Inga arbetsrelaterade orosmoment överlever 60 minuter konditionsträning!

Lokal media *2

För några veckor sedan blev jag ju utmanad av en tempo-cyklist. Vårt race fotades av en fotograf och blev del av ett litet reportage om mig och Quest:en i en lokal reklamtidning - Stadsmagasinet.

I helgen var jag med på en "miljöbilsdag" som arrangerades av Oskarshamn Energi i samarbete med stadens bilhandlare. Jag skulle pratat om hur det är att äga och använda elbil till vardags, men det enda folk var intresserade av var cykeln. Quest:en alltså. Även lokalpressen var nyfikna på den röda skönheten och jag hamnade återigen på bild i en tidning som nästan alla i trakten läser.

Det roligaste med miljöbilsdagen var att intresset var så stort att vi efteråt talat om att fokusera mera på cykeln som alternativ till nästa års upplaga. Kanske kan vi får Velomobilcenters roadshow även till Oskarshamn!

Utvärdering däckbyte

Jaha, det var då inget lyckat däckbyte! Marathon-däcken var betydligt långsammare än mina gamla Durano. Jag gissar 1-2 km/h. Det märktes tydligt på ställen där jag brukar klara mig på en viss växel, men idag fick växla ned för att inte ta slut.

Dessutom kändes de klumpigare i kraftiga svängar, inte alls den strykjärns-känsla som jag är van vid.

Sist, och minst, var svängradien som väntat längre. Men detta är inte däckens fel, utan jag som valt fel dimension. Mina gamla Durano var ju några millimeter smalare, eftersom Cykelkraft.se inte hade exakt samma dimension i Marathon. Det är dock sällan som svängradien är ett problem, tycker jag. Det märks bara när man ska göra U-sväng, och då är det inte hela världen om man får sätta ned foten och backa en liten bit.

Nästa gång blir det Durano igen, eller kanske Kojak. Återförsäljaren i Danmark rekommenderade Marathon pga den höga punkteringsrisken med tunnare däck, men jag upplever att vi inte har samma problem med "vasst grus" i Sverige som de verkar ha i Danmark. Jag fick två punkteringar på mina Durano under 1000 mil och ingen av gångerna var det på grusväg utan när grus kommit ut på asfalten.

Däckbyte

Så var det, efter ca 1000 mil, dags att byta ut mina gamla Durano-däck. De sista veckorna har grusvägen den första kilometern ut till "stora vägen" varit i extra dåligt skick och jag har varit mycket orolig för punktering varje gång. Däcken har dock hållit, fast det var hög tid att byta.

Schwalbe Durano efter 1000 mil.

Bakhjulet var som väntat betydligt mindre slitet än framhjulen. Det stora överraskningen var istället att det var det vänstra och inte det högra framdäcket som var mest slitet (se upp-och-nedvänd bild).

Nya däck blev istället Schwalbe Marathon som jag haft på min MTB och som hållit länge. Jag räknar med något högre rullmotstånd men kraftigt ökat punkteringsskydd. Vi får se hur mycket medelhastigheten sjunker. Suck.

Det jag inte räknat med var att svängradien skulle påverkas. Men eftersom Marathon-däcken är lite bredare (trots samma standard) tror jag att jag fått något försämrad svängradie, vilket inte är ett försumbart problem på en Quest ... Återkommer om det också.

Triathlet vs Liggist

För någon vecka sedan kom en journalist för en lokaltidning och intervjuade mig om cykeln. Eftersom jag gärna ser fler velomobilister i min del av landet ställde jag förstås upp, inklusive fotografering. Dock ville redaktören se mera actionfyllda bilder, så fotografen kom tillbaka några dagar senare och tog mera bilder.

Vilket i detta fall var riktigt kul! Emellan de två besöker träffade jag nämligen på en Ironman-aspirant som vägrade tro att Velomobilen var så överlägsen hans tempo-cykel, som jag hävdade. Efter en liten diskussion bestämde vi för att göra upp på landsvägen. Den första sträckan på vägen hem för mig är måttligt kuperad 70-väg mellan Oskarshamn och Påskallavik. Den överenskomna sträckan var mellan en rondell och en korsning med stopp-plikt, drygt 8 km.

Självklart slog jag två flugor på smällen och bokade in fotografen samtidigt som vårt "race". Därmed fick vi det hela på bild, av ett proffs.

Dock var utmaningen från tempo-cyklisten, som ni andra velomobilister kunde gissa, inte särskilt tuff. Eftersom det bara krävs ungefär halva effekten för att driva fram min Quest i samma hastighet som hans tempo-cykel kunde jag leka med motståndaren. Jag undvek dock att använda bromsljus, för att inte spä på förnedringen ytterligare.

Kul var det iallafall och IM-aspiranten var trevlig och glad, nederlaget till trots.

På bilderna ser det ut att vara en jämn match, men det var ju bara för kamerans skull. Det hade inte blivit särskilt roliga bilder om jag trampat på för att sedan vänta flera minuter vid målgången.

Ett stort tack till fotografen, Albert Chalmers!

Nytt jobb, mera cykling

Förra veckan började jag jobba igen efter en härligt långt föräldraledighet. Numera har jag 35,6 km till kontoret, MEN så lätt kommer man som cyklist inte undan. Den sista milen är nämligen tungt trafikerad 2+1-väg. Istället finns några alternativa omvägar att välja på. Det kortaste är 42 km. Asfalten kunde varit bättre, men det är ingen trafik.

Idag gjorde jag min snabbaste tid hittills, 59:39. En sådan här gryning ger extra kraft. Men då ska man veta att det är några meter negativ fallhöjd till jobbet. 30 meter säger google maps. Hem tar det alltså lite längre tid. Tröttare ben gör också sitt till. 67 minuter blev tiden via Påskallavik.