Puh, vad långsam jag är

Jag läste idag om hur 4 velomobiler ställde upp i Vikingaloppet i Uppsala i September. Det ska visst vara en väldigt platt bana och loppet är 11 mil långt. De tre velonauterna snittade 40, 43, 45 resp. 58(!). Det känns som jag själv skulle klarat att placera mig mellan trean och fyran i det startfältet, men till ettan är det lååångt kvar. Det är inte utan att man funderar över hur mycket snabbare en Milan SL är jämfört med en Quest XS Carbon. Enligt båda tillverkarna är dock skillnaden inte så värst stor. Milan SL är lite snabbare, till priset av lite lägre komfort.

I vilket fall är det verkligen hatten av för Anders Sandkvist i sin Milan SL

Elassist eller inte elassist

Det är frågan. När jag valde att inte ha någon elmotor installerad berodde det faktiskt mest på att det var tveksamt om det skulle få plats eftersom jag är på gränsen till för stor för en Quest XS. Men efter några timmars erfarenhet (faktiskt över 250 mil nu - dvs över 60 timmar) tror jag att det var rätt beslut för mig. Om cykeln ska vara laglig (vilket är ett stort OM) får ju elassisten bara rycka in under 25 km/h. Eftersom man sällan är under 25 km/h innebär det mest en barlast som man inte får något för.

Om man istället skulle skita i lagen är det en helt annan sak. För den intresserade rekommenderas en blogpost på resilience.org

Tidigare i veckan gick kanske årets sista tur till Vimmerby, det börjar bli för mörkt och blött ute. I kombination med "rusningstrafik" blir det inte trafiksäkert - för mig i 28 kg Queast alltså, för de 50 ggr så tunga bilarna är det inget problem. Dessutom blir det snart halt också.

Idag fick jag prova på en mera normallång tur, 20 km till Biodlarföreningens årsmöte, handla mat och 20 km hem. När man cyklar så kort skulle man nog kunna klara sig utan att duscha faktiskt, iaf nu när det är såpass svalt ute.

Dålig återhämtning

Som jag skrev om förra veckan blåste det upp till storm i södra Sverige. Cyklingen påverkades inte då, eftersom Quest:en var förvånansvärt vind-o-känslig och förstås eftersom jag unvek de värsta vindarna. MEN ett resultat av stormen var en hel del nedblåst skog hemma på gården. Därför har all tid jag inte varit på jobbet gått till att röja upp med motorsågen.

När jag cyklade till jobbet i fredags visade det sig att skogsarbete är utomordentligt dålig återhämtning om man vill prestera i sin Quest. Trots hela tre dagar mellan första och andra passet om 18 mil vardera lyckades jag inte återhämta mig. Det kändes tydligt, redan efter några kilometer att jag inte hade samma tryck i benen som jag brukar. Mycket riktigt blev snitthastigheten ynka 37 på vägen dit och 38 hem. De sista 20 km gick jag t.o.m. in i väggen och har nog aldrig cyklat den sträckan så sakta.

Quest:ens första påtagliga svaghet

Idag cyklade jag hem från jobbet i mörkt sexgradigt novemberregn. Aero-huvan klarade regnet och och kylan bra, men värre var det med sikten. Eftersom det inte finns några vindrutetorkare på visiret och man inte gärna kör med visiret upp i över 30 km/h (och särskilt inte med passerande och mötande trafik) har man regndroppar mitt i sikten hela tiden. Det är inget problem när det är ljust ute och heller inte när man är själv på vägen. MEN när man har mötande trafik hela tiden är det värre. I Quest:en sitter man ju så lågt, så bilarnas halvljus missar inte visiret och regndropparna gör att ljuset bryts och man ser väldigt dåligt. I framtiden ska jag nog tänka en gång extra om det ser ut att bli långfärd i mörker, regn och rusningstrafik. Två av dem går bra, men inte alla tre.

Tidmässigt blev det 2:17 dit och 2:11 hem, vilket ger 38 resp 40 i snitt. Det känns lite som jag har hamnat på en platå i utvecklingen nu. Det enda som gäller för att komma förbi den är ju att variera träningen och t.ex. lägga in lite intervaller. Men det är jag inte så sugen på just nu efter att ha kört drygt 17 mil idag ...

Nytt pers, igen

Dagens tur gick i sidvind, framförallt på vägen hem var det först motvind och sedan lite med, fast mest sidvind. Idag var första gången jag tydligt kunde känna hur vinden kastade cykeln i sidled. Lite otäckt, framförallt i högre hastighet, men bara man vet om det är det lugnt. Fort gick det iaf. Trots en kisspaus på vägen dit och ett stopp för att handla på vägen hem blev snitthastigheten för de 174 km 40 km/h. Resan hem gick på 2:06:45, vilket är snabbast hittills.

Stormvarning

Imorse var det tveksamt om jag skulle våga ta Quest:en till jobbet. SMHI varnar för storm och Velomobiel.nl säger att Quest:en är känslig för kastvindar. Med back-up lösningen att kunna sova över i Vimmerby vid alltför kraftiga vindar på eftermiddagen toga jag ändå mod till mig och cyklade iväg. På vägen norrut var det inga som helst problem, trots att jag såg på flaggor och vimplar att det blåste betydligt mera än vanligt. 38 i snitt blev det. Hem cyklade jag ganska tidigt för att undvika den värsta stormen. Ändå hade det hunnit blåsa upp ordentligt. Svårt att säga hur mycket, men i sittbrunnen märktes det knappt alls. Utan att ta ut mig snittade jag 38 även på vägen hem - rakt in i ansiktet på Simone (nåja, upptakten till Simone iaf).

Det största äventyret blev istället en kraftig högersväng precis innan jag kom fram. Jag skulle svänga upp för backen till jobbet och kom med hög fart (man vill ju gärna ha med sig lite fart till backen) och svängde kraftigt. Till min förvåning gick Quest:en upp på två hjul och jag fick hjärtat i halsgropen. Det varade bara någon sekund innan jag svängde tillbaka och kom ner på tre hjul igen, men nu vet jag iaf att risken är reell.

Förra veckan cyklade jag också en gång, 38 dit och 39 hem (trots kraftig motvind). Det är lite skumt hur lite vinden påverkar tycker jag som är van att cykla vanlig cykel. På hemvägen hade jag knappt tagit mig de knappa 9 milen utan att ha stannat och gråtit lite över den hänsynslösa motvinden, men i Quest:en märktes den knappt alls!

Månskenstur

I tisdags cyklade jag till Vimmerby, men körde inte hem samma dag. Istället åkte jag på tjänsteresa och lät skönheten stå på jobbet i några dagar innan det var dags att cykla hem natten till lördags (kom just hem!).

Vägen dit var problemfri och dessutom lyckades jag slå pers - 2:08 och ett snitt på 41 km/h! Vägen hem däremot var kall. Visst var det vackert i månskenet och nästan helt fritt från trafik i 87 km, men minus tre-fyra grader är på gränsen av vad mina skor klarar. En tydlig lärdom dock - försök inte att stanna för att krypa ihop och värma fötterna, det går inte. Istället blir det svårt att få på sig skorna igen och man bara tappar tempo.

Nu ska jag krypa ned i en varm säng hos min fru, det har jag sett fram emot!